Servera socker till barn = barnmisshandel?

socker till barn - är det barnmisshandel?– Varsågod, en chokladboll, sade jag och räckte fram assietten till min treåring. Vid bordet intill satt en välklädd kvinna i min egen ålder och såg på mig med avsmak. Barnmisshandel! Muttrade hon.

Det här var en fredagseftermiddag i Täby centrum, utanför Stockholm. Jag har nog aldrig känt mig så förödmjukad. Kvinnans blick, så fylld av avsmak och förakt gick rakt in i hjärtat på mig. Som förälder är man ju så känslig, så ängslig över att göra fel.

Jag svarade inget. Låtsades som att jag inte hört henne, inte sett hennes blick. Inom mig fylldes jag av både ilska och skam.  Ilska över att hon lade sig i, ilska över att hon dömde mig, ilska över tvivlet hon väckte, skam över att hon kanske hade rätt.

Det finns ju mycket forskning som visar på att hjärnan reagerar på socker på samma sätt som den reagerar på knark. Jag ifrågasätter inte att man kan råka ut för sockerberoende. Men det hindrar mig inte från att då och då bjuda mina barn på både läsk, kakor och glass.

godis och glass = barnmisshandel?Under semestern blir det nästan varje dag, men under övriga året försöker vi hålla det till helgerna. Ibland händer det dock att det slinker ner en kaka eller chokladbit mitt i veckan.

(Jag själv är då undantagen denna regel. Jag äter ju glass i stort sett varje dag 😉 Men i allra största hemlighet, förstås. )

Just det här med socker blir lite knepigt när man har besök av andra barn. I dag fick jag skäll av min son. Han hade bjudit över en kompis från dagis. Det var första gången som kompisen och hans mamma var på besök.

När kompisen var på väg hem drog min son in mig i köket och väste:

– Men mamma, vi har ju inte bjudit på fika!!! Vi skulle ju äta glass.

Så mindes jag att jag vid något svagt tillfälle nog hummat instämmande framför glassmaskinen när sonen frågat om han inte fick bjuda sin kompis på glass någon dag. Han vet ju att när man får gäster så brukar man alltid bjuda på något att äta. Alltid. Nu hade inte hans gäst fått någoting alls.

Jag fick be om ursäkt, och lova bättring till nästa gång. Samtidigt som jag var tvungen att fråga föräldern hur de ställde sig till socker, om det var okej att bjussa på lite bullar eller glass nästa gång.

För svaret är ju inte självklart.

Jag upplever att det är ganska stor skillnad mellan Jönköping och Stockholm när det kommer till socker och barn.

I Stockholm känner jag mig som en skurk om jag går och fikar med barnen och ger dem läsk och bulle istället för mjölk och macka. I mitt inre hör jag en röst som viskar:

– Barnmisshandlare!

I Jönköping tänker jag inte så mycket på det.

Här kan barnen få både kanelbullar, semlor och julmust på dagis utan att det är någon som lyfter på ögonbrynen. I Stockholm blir det upprörd stämning även om det råkar vara lucia eller kanelbullens dag. Firande är inget som ska förknippas med onyttigt frossande.

Visst, det kanske kan finnas en poäng i det. Men samtidigt… hur kul är det då och leva? Det är ju allt det förbjudna som gör livet kul och njutbart…

Jag vet inte. Jag känner mig kluven. För hur jag än vänder och vrider på det så finns ju Täbykvinnans ord kvar, och de tystnar inte hur mycket jag än försöker hålla för öronen.

Tags: , , , , , , , , , ,

Author:Camilla Grönbladh

Journalist & fotograf med passion för glass camilla@glassriket.se

No comments yet.

Leave a Reply

You must be logged in to post a comment.

För oss som älskar glass! Glassrecept och glassnyheter